Classical Music Home

Welcome to Naxos Records

Email Password  
Not a subscriber yet?  
Keyword Search
 in   
 Classical Music Home > Naxos Album Reviews

Album Reviews



 
See latest reviews of other albums...

Thomas Roth
Opus, August 2014

När Naxos gav ut Harris symfonier 2 och 3 skrev jag en mycket kort recension och jag har sedan dess haft lite dåligt samvete eftersom hans musik förtjänar att uppmärksammas i betydligt högre grad. Nya Zeeländaren Ross Harris födes 1945 och har bland annat studerat för nestorn och mästaren Douglas Lilburn. Han har komponerat en lång rad verk i olika genrer och jag hade lyckan att på 1980-talet få se hans opera Waituhi—The Life of the Village.

Både cellokonserten och fjärde symfonin visar vilken fenomenal tonsättare han är och hur han kommunicerar med lyssnaren i precis varenda takt. Med avstamp i ett närmast Alban Bergskt tonspråk skapar han ett naturligt flöde av aldrig sinande idéer med teman och harmonier av de mest utsökta slag. Med sin ensatsiga cellokonsert har Harris berikat repertoaren och jag har en bestämd känsla att den är lika berikande att spela som att lyssna till.

Konserten är en tjugofem minuters färd från mörker till ljus, eller som Harris själv uttrycker det, ”dark-to-light-oily-hued concerto”. Här ryms ett brett spektrum av eftertanke och meditation, men också en stor portion virtuositet och ren och skär spelglädje.

Inte en död sekund gäller även i fjärde symfonin som till upplägget är mer vildvuxen. Det första som slår en är det skickliga hanterandet av orkestern, av det faktum att Harris har full kontroll. Symfonin är sprängfull av impulsiva uttryck och det gäller att spänna fast säkerhetsbältet, för här går det undan i svängarna. Det händer saker hela tiden och man kastas in i den ena virvlande karusellen efter den andra. Det känns bitvis lika hallucinatoriskt som när Mahler är på sitt vildaste humör. Otyglat, oborstat och fullständigt underbart styrt med järnhand.

Symfonin, Dedicated to the memory of Mahinārangi Tocker (vän, musiker och poet) är en starkt gripande berättelse om hur plötsligt allt i livet kan ställas på ända och hur våra liv påverkas av dessa känslostormar. Sista delen av symfonin är starkt gripande och här har soloviolan tagit över Tockers röst. Musiken blir plötsligt så enkel och rak, så sjungande direkt från ett hjärta till ett annat, eller många andra. Harris citerar en av Tockers sånger och textraden lyder: I will not walk these streets of angels, into forever alone.

Det är så vackert och så innerligt, så fullt av sorgesam skönhet.

Samtliga inblandade ger sitt yttersta för att göra musiken rättvisa och jag är så imponerad av musikerna. Ett stort tack till Naxos som ser till att vi får dessa mästerverk på cd, men framför allt ett stort tack till Ross Harris. © 2014 Opus





Naxos Records, a member of the Naxos Music Group